äntligen hemma i kalmar! det är en fin känsla, befriande, lätt på något vis. jag trodde inte det, men kalmar.. kalmar är hemma. kanske man alltid känner så? egentligen har jag aldrig haft något hemma eftersom jag har flyttat så mycket. jag känner det själv. ett sånt där hemma som folk känner i bland när längden är uppritad på dörrposten allt eftersom man växer.

jag brukar kunna finna mig bra där jag hamnar, men jag är glad att vara i kalmar, hemma. just nu är det hemma. för ögonblicket..

jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. jag är trött på plugget, jag är trött på tvången, drifter och behaga andra.

när ska man få leva för sig själv?

knän är en oattraktiv kroppsdel. nästan värre än fötter. fundera på det och ge mig en respons..