Ben and Jerrys är glassens svar på oral orgasm.

det finns inget som kan ge den orala njutning som ben and jerrys kan ge. inte mycket i alla fall. den ska ätas ur förpackningen och i liten mängd.. (många gånger ;))  mmm!

kombination? jo med den glassen funkar det.. ;)

klockan är 00.47, och här sitter man med sitt akademiska snobberi, vetenskaplig artikel på engelska, som jag ändå inte förstår ett ord utav.. det har tagit mig 2 timmar att komma igenom första sidan. detta är misshandel av studenter, kan man anmäla skolan tro? det är synde att allt ska vara så internationellt, jag tror fler hade varit intresserade av att läsa de vetenskapliga artiklarna och forskningsrönen om dem hade varit på svenska. dom är ju intressanta, bara jävligt tunga att ta sig igenom.


jag vill ha helg nu, åka till stockholm, till dig eller bara vara hemma. jag vill vara ute, sola och se sommaren och våren. återigen har jag missat hela våren, jag vet inte vart tiden har tagit vägen åt. har så slut på energi nu.. skulle behöva en kraftkälla, en sån som supermario har, där man kan ladda om och bli pigg i gen.

jag vill börja jobba och ha pengar till semester, jag vill framför allt ha semester! det är otroligt vad man längtar efter saker när man inte har dom, när dom väl finns uppskattar man dom inte utan tar dem för givet. människan är en sjuk varelse.

jag saknar den trygghet du ingav, det mod du utstrålade. i mina ögon var du odödlig. idag vet jag inte. i dag har vi glömt varandra och lever endast i varandrar tankegång. som minnen.. jag är glad att man mest minns de bra stunderna.

smalandsfotbollen.se står fortfarande kvar i mitt sökfönster... det tycker jag är trevligt.  v

jag har haft en fantastisk, bekymmersfri och enkel helg! såna helger vill jag ha många till. tänk om alla helger vore så? -att leva för det enkla.. skjuta upp bekymren och låtsas som att det inte finns några.

jag skulle kunna gå runt i din trädgård och rensa ogräs i evigheter.

men så  varade ju inte livet, nu är jag tillbaka i stillsamma ohamn där allt är grått och trisst och ingen mer än jag verkar tycka det.. kan vara för att jag inte känner någon, för att jag inte ser det vacka i staden eller helt enkelt för att jag vill vara någon helt annan stans.. vad det är beror på så är detta inte ett ställe jag skulle kunna känna som mitt. egentligen ska man aldrig säga aldrig, och det är kanske sant. finns rätt sällskap, då funkar allt. i alla fall det mesta.

därför lever jag nu som gräsänka tills vidare, och hoppas på att det inte blir så länge. -tror jag.

är det inte underbart när det åskar?  här regnar det, haglar och blixtrar som bara den.. i bland är oskarshamn tilloch med underbart! just ni sitter jag ute på balkongen och tittar på regnet.. tyvärr börjar det avta nu.. det är synd. det hade behövts lite till. tji fick vi för gårdagens underbara värme..

jag har förstått varför människor vill bo i stockholms skärgård. underbara svenska vatten! öarna, det gröna (som jag hoppas får vara kvar även i framtiden) och stillsamheten. jag vill ha ett hus i ölans skärgård. går det? kanske blir lite dyrt att bygga en hel skärgård.. 

i dag måste jag verkligen sätta fart med pluggandet..  fan så jävla tråkigt! men det är inte illa att skraka i hop 76 poäng för att inte ens ha pluggat, och typ skita i att titta på psykiatri- och farmakologidelen.. är ändå ganska nöjd med min bedrift, jag tror inte att dom andra kan så himla mycket mer heller, man får ju bara trycka in allt och hoppas på att det fastnar. helt fel taktik från skolans sida.

killar spelar inte gitarr för att dom tycker det är kul, dom vet att det drar tjejer.. därför kommer dom också på små smeknamn, oskyldiga i bland, men dom vet att tjejer suger åt sig och blir smickrade..

och jag går på det varenda jävla gång..! haha!

-och lika kul är det efter varje gång när man finner att, ja, jag är fortfarande 14is. men då mår man bättre av att veta att killen inte är ett dugg bättre. -han kör på gamla traditionella knep..

-men fan. dom funkar. =problem.

nu bor man helt plötsligt i hop med en medicinläkare.. det är itne bra om man jobbar på iva. dom kommer helt plötsligt, titt som tätt.

oftast har vi narkosläkare, men dom kommer. och jag gillar det inte.

vad du är fin, min pralin! v

de senaste dagarna har jag gjort en del konstiga iaktagelser, som jag itne skulle göra i vanliga fall.. det tyder på alldeles för mycket fritid och för lite pluggande.. det är inte bra.. Men.

• kassörskor ska inte tugga tuggumi. det ser äckligt och nonchalant ut.
• tanter luktar tvål. man måste dessutom ta omvägar i affären, det går fortare än att gå bakom dom..
• jag har haft min telefon i över 1 år och jag har aldrig skrivit tvål. det känns mindre trevligt.
• glidmedel är det bästa att smörja in benen med efter rakning, dom kan inte bli lenare än så.
• nagellack och handsprit går inte i hop.
• nu när jag inte har haft de saker om kring mig som jag är van vid, har jag kommit på hur mycket jag uppskattar dom. ävem människorna såklart!

är alla killar verkligen konstiga? 
finns det den perfekta? -det tror jag inte. men jag tror att två personer kan bli perfekta i hop, man får helt enkelt ge och ta. innan man kan det ska man nog lägga kärleken på hyllan.. och ligga runt, i stället. -eller nåt? 

idag hare jag kommit fram till en del saker.. för det första kan man inte blogga om man är stressad, man bör egentligen ha med sig en liten bok så man kan skriva en liten anteckning om allt som borde skrivas i bloggen. jag undrar hur mina arbetskamrater skulle reagera om jag hade en bok där jag hela tiden fyllde i konstiga anteckningar, meningar som kommer upp i huvudet eller ord. för mig kan ett enda ord vara så mycket. det kan tala om så mycket..

för det andra har jag (eller min handledare som påpekar detta ungefär 15 gånger per varje journalanteckning jag skriver) kommit på att jag borde börja varje ny mening med Stor Bokstav. Och det är ju helt rätt, det ser bättre ut. -Omläggning av vana där!

för det tredje har jag kommit på, att människor inne på operationsavdelningar, dom känner inte varandra. Ikväll när jag skulle se på Greys Anatomy började jag prata med en av kvonnorna som bor i korridoren. Hon talade om att hon jobbar tillfälligt på operation, som sjuksköterska. Jaha, täntke jag, -Då måste vi träffats sa jag, för jag har varit där inne en del nu sista dagarna. Men jag känner inte igen dig.
Efter ett trögt samtal kom vi in på stickning (hon satt nämnligen och stickade en kofta till sommaren (?)) och jag berättade om mitt fatala försök som skulle bli en dataväska. Den idén lag vi nog alla på is tror jag.. ? -Måste kolla upp det där.  Men, då hade vi alltså suttit och fikat bredvid varandra, inne i fikarummet på op och pratat oms tickning. Märk väl att vi alltså har bott med varandra i snart en vecka, och ingen förstår att vi träffas både på jobb och hemma.. ? Man struttar omkring i blå kläder och grönrutig huva som täcker allt utom ansiktet, väl inne i operationssalen har man dessutom munskydd. Vilket ju är bra, men helt faschinerande galet. 

Om jag ska nämna en sak till, så saknar jag dig. Jag har inte klurat ut hur, eller varför. Eller ens om det är möjligt, men jag tänker ofta på dig. Du är allt jag vill ha, du är för perfekt. Men när inte ens det räcker.. ? -Vad gör man då?  Inga "lovefeelings" liksom, vad är det då man känner. Men vet du, jag älskar när hjärnan är upptagen av såna tankar, dom är så mycket trevligare än skolarbete och psykbryt på omständigheter man ändå inte rår för.

nytt ansnitt:

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla dig älskade vän längre, eller ens kära vän. Jag vet inte vad jag har för känslor eller inställning till dig/för dig längre. Men (ständigt dessa men) jag vet ju exakt hur nice det skulle vara, så tro för fan inte att du kommer undan. Just one time, again.

-Jag är kär i Staffan Hellstrands "lilla fågel blå". underbar låt!

en sista sak jag kom på att tänka på nu, det känns inte riktigt som jag när texten skrivs med stora bokstäver. jag tror jag ska smaka lite på den karamellen, eller helt enkelt bara lära  mig att i journaler ska jag skriva med stor bokstav.

har kommit in ett livsfarligt tillstånd där jag inte bryr mig om vad folk vet, hur dom vet och vad jag säger till dom. omd et kommer fram eller om det är en hemlis.
det är en fruktansvärd känsla..

jag borde också plugga, men orka det.. jag borde kolla upp de operationer jag ska vara med på i morgon under min praktik, det orakar jag inte heller.

när orken tar slut, när glödjen runnit i väg.. -vad gör man då?
om man inte kan glädjas åt vad som egentligen är ens dröm, vad ska man glädjas åt då?

"prinsessan av terorier". skulle kunna vara så. det är fruktansvärt att jag kan ha så mycket tankeverksamhet i gång samtidigt om alla miljarders ämnen i världen, och ändå komma i håg dom.

hjärnan är fantastisk. men varför är den inte som jag vill att den ska vara?

varför kan inte hjärtat och hjärnan för en gångs skull komma överens och få ut det bästa av två världar?

jag antar att det skulle bli för lite sörjande och självömkande då.

det är vad människor är bra på. det är vad jag är bra på.

det är konstiga människor i korridoren. varför? jag tror inte dom bits, dom är för många helt enkelt. jag känner dom inte. jag kan säga hej, sen har jag hänglås på läpparna, den som ahr nyckeln kan vara så god och komma och öppna! -inte det.. nehe.. typiskt.

uppmärksamhet. uppmärksamhet? smaka på ordet, det smakar ganska beskt. inte så gott, girigt på något vis. det slutar aldrig bra om man söker efter den, har man den så är andra avundsjuka. svartsjuka, trauma och svåra inre konflikter, inget självförtroende för man jämför sig med andra.

strunta i uppmärksamheten. den är trevlig, visst. men dom som kanske förtjänar den bäst, komemr inte att få den. man måste göra något drastiskt, men då anser folk att man är dumstridig. dom ser inte insidan.

jag hatar utsidan.