idag hare jag kommit fram till en del saker.. för det första kan man inte blogga om man är stressad, man bör egentligen ha med sig en liten bok så man kan skriva en liten anteckning om allt som borde skrivas i bloggen. jag undrar hur mina arbetskamrater skulle reagera om jag hade en bok där jag hela tiden fyllde i konstiga anteckningar, meningar som kommer upp i huvudet eller ord. för mig kan ett enda ord vara så mycket. det kan tala om så mycket..

för det andra har jag (eller min handledare som påpekar detta ungefär 15 gånger per varje journalanteckning jag skriver) kommit på att jag borde börja varje ny mening med Stor Bokstav. Och det är ju helt rätt, det ser bättre ut. -Omläggning av vana där!

för det tredje har jag kommit på, att människor inne på operationsavdelningar, dom känner inte varandra. Ikväll när jag skulle se på Greys Anatomy började jag prata med en av kvonnorna som bor i korridoren. Hon talade om att hon jobbar tillfälligt på operation, som sjuksköterska. Jaha, täntke jag, -Då måste vi träffats sa jag, för jag har varit där inne en del nu sista dagarna. Men jag känner inte igen dig.
Efter ett trögt samtal kom vi in på stickning (hon satt nämnligen och stickade en kofta till sommaren (?)) och jag berättade om mitt fatala försök som skulle bli en dataväska. Den idén lag vi nog alla på is tror jag.. ? -Måste kolla upp det där.  Men, då hade vi alltså suttit och fikat bredvid varandra, inne i fikarummet på op och pratat oms tickning. Märk väl att vi alltså har bott med varandra i snart en vecka, och ingen förstår att vi träffas både på jobb och hemma.. ? Man struttar omkring i blå kläder och grönrutig huva som täcker allt utom ansiktet, väl inne i operationssalen har man dessutom munskydd. Vilket ju är bra, men helt faschinerande galet. 

Om jag ska nämna en sak till, så saknar jag dig. Jag har inte klurat ut hur, eller varför. Eller ens om det är möjligt, men jag tänker ofta på dig. Du är allt jag vill ha, du är för perfekt. Men när inte ens det räcker.. ? -Vad gör man då?  Inga "lovefeelings" liksom, vad är det då man känner. Men vet du, jag älskar när hjärnan är upptagen av såna tankar, dom är så mycket trevligare än skolarbete och psykbryt på omständigheter man ändå inte rår för.

nytt ansnitt:

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla dig älskade vän längre, eller ens kära vän. Jag vet inte vad jag har för känslor eller inställning till dig/för dig längre. Men (ständigt dessa men) jag vet ju exakt hur nice det skulle vara, så tro för fan inte att du kommer undan. Just one time, again.

-Jag är kär i Staffan Hellstrands "lilla fågel blå". underbar låt!

en sista sak jag kom på att tänka på nu, det känns inte riktigt som jag när texten skrivs med stora bokstäver. jag tror jag ska smaka lite på den karamellen, eller helt enkelt bara lära  mig att i journaler ska jag skriva med stor bokstav.