har kommit in ett livsfarligt tillstånd där jag inte bryr mig om vad folk vet, hur dom vet och vad jag säger till dom. omd et kommer fram eller om det är en hemlis.
det är en fruktansvärd känsla..

jag borde också plugga, men orka det.. jag borde kolla upp de operationer jag ska vara med på i morgon under min praktik, det orakar jag inte heller.

när orken tar slut, när glödjen runnit i väg.. -vad gör man då?
om man inte kan glädjas åt vad som egentligen är ens dröm, vad ska man glädjas åt då?

"prinsessan av terorier". skulle kunna vara så. det är fruktansvärt att jag kan ha så mycket tankeverksamhet i gång samtidigt om alla miljarders ämnen i världen, och ändå komma i håg dom.

hjärnan är fantastisk. men varför är den inte som jag vill att den ska vara?

varför kan inte hjärtat och hjärnan för en gångs skull komma överens och få ut det bästa av två världar?

jag antar att det skulle bli för lite sörjande och självömkande då.

det är vad människor är bra på. det är vad jag är bra på.

det är konstiga människor i korridoren. varför? jag tror inte dom bits, dom är för många helt enkelt. jag känner dom inte. jag kan säga hej, sen har jag hänglås på läpparna, den som ahr nyckeln kan vara så god och komma och öppna! -inte det.. nehe.. typiskt.

uppmärksamhet. uppmärksamhet? smaka på ordet, det smakar ganska beskt. inte så gott, girigt på något vis. det slutar aldrig bra om man söker efter den, har man den så är andra avundsjuka. svartsjuka, trauma och svåra inre konflikter, inget självförtroende för man jämför sig med andra.

strunta i uppmärksamheten. den är trevlig, visst. men dom som kanske förtjänar den bäst, komemr inte att få den. man måste göra något drastiskt, men då anser folk att man är dumstridig. dom ser inte insidan.

jag hatar utsidan.