you´re a lier, you´re a cheater, you´re a fool.

-precis som jag.. precis, som jag.

idag har vi sagt det, i dag är det officiellt.

nu är det ute och folk vet. eller en del, dom som vet ska vara tysta. tror jag.

jag har äntligen fått min sladd. från datorn till högtalarna. det låter fint.
har varit hemma hos far, grillat och mått bra. slut, men bra. nu ska jag sova, kanske se en film. om jag orkar.
men jag kan inte lägga av nu. det går inte. måste till oskarshamn och göra min praktik först, försöka. iva, intensivvårdsavdelningen, intensiven. där fok kämpar för att överleva, där dom hålls vid liv för att ge bort en del av sig själv och där döden hela tiden knackar på ens axel.
du och jag döden.

det är bara ett spel, allt är bara ett spel.
du får inte leka.

baby, its a new way.  

du har det om du vill, i dina händer.

det ligger redan i där. jag tror inte du vågar sluta din hand och hålla kvar.

jag vill så gärna förstå. om du bara ville.



det svåraste med att älska någon är att låta den älska tillbaka..
-förlåt sa pojke p

nu har det kommit ett lugn. ett litet ljus mot allt det mörka.

inget coffein, ingen redbull.

idag är en vanlig natt. i ett nästan normalt, "liv"

jag har hittat en ny stjärna. jag vill inte kalla det idol, jag vet för lite.

men jag tycker om, gillar och vill förstå.

läsa mellan rederna och fundera, tänka och flyta med.

i dag är en ny dag.

en ny era har tagit vid.

backen sluttar lite mindre, men bara lite.

nu är det täcke, kudde och film som gäller.  

tentaperioder får en del komplikationer.

just nu håller jag på att utveckla magsår av stressen, kontrakturer och trycksår av stillasittandet, atelektaser för osund sittställning. ångest såklart, det får vi inte glömma. listan kan bli lång. det är så jävla trisst.

ah, det är såklart itne såå farligt. men ofta vill jag hoppa av skolan och få ett normalt fungerande socialt liv. jag älskar att lära mig, men för bekostnad av vad?

jag har inte många riktiga vänner, men dom jag har saknar jag jättemycket och jag hinner aldrig träffa dom. jag hoppas att dom förstår. jag vill tro att dom gör det. jag har inte glömt dom.


just nu är jag vrålhungrig. fast jag är inte sugen på något speciellt, är mest konstigt i munnen. torrt klibbigt. vatten hjälper inte. en frisk tablett hade varit fint. jag ahr precis intagit min tredje coffeintablett. dom fungerar faktiskt. men hungrig blir man. och kissnödig. det är skönt att plugga på natten. jag änskar att skolbibblan var öppen hela nätterna, eller i alla fall längre än till 20. 23 hade varit perfekt. det är skönt att sitta där när det inte är så mycket folk. min lilla skokartong på 22 kvadrat blir lätt överfylld med böcker. ytan är inte så stor. och då får man själv knappt plats. men. MEN, det gör ingenting. för jag tycker om min kartong. den är min, och jag trivs. men det "mennet" har också ett men. men alla men har ett följande men. för hur skulle det se ut annars. människor kan inte vara nöjda, för då har vi inget att sträva efter. det är strävan som gör oss till människor.




ni två på samma möten? det kan ju inte gå mer än galet.

ibland vet jag inte om jag är glad eller ledsen för händerlserna i mitt liv. mycker kunde varit värre, mycket kunde varit bättre. men jag är glad för det jag har i dag. man får vänja sig och göra det bästa.



farfar, moster, morbror, mormor, farmor, morfar, mammas mammas pappas mamma, mammas mammas mamma..

kusin? nej. nej. nej.

dags att knyta banden och lägga in ansökan om vapenvila? den lär vara ovälkommen, det är den alltid, men, men... men vad då?

den borde skett för långe sen. det tär alltid, och varje påbörjat försökt är en ny början till misslyckan. så är det alltid.

who would have thought?

man kan slå det i från sig, men det kommer alltid tillbaka.


besvikelsen. förnedringen. känslan av att vara besegrad.


vissa människor skaffar sig uppmärksamhet genom att alltid ställa till det. andra genom att försöka bli så bäst som möjligt. en del gränser är omöjliga att nå. det sägs att man ska sikt mot stjärnorna, för då når man grantopparna. men om man bara når stammen, vart ska man sikta då?

Nattens filosofi


 

• att låtsas vara omedveten, oberörd och ha ett hårt obrytbart yttre är min vardag. den börjar bli genomskinlig. jag gillar inte den förändringen. jag är van att kunna, vill kunna, ha fasaden.

• att inte bry sig, fråga, höra sig för och intresera sig för andra är endast ett falskt försvar mot en själv. ingen intresserar sig för den som inte bryr sig.

• många bollar i luften tränger bort tankeverksamheten. plugg och träning måste bli min drog i stället för godis och coffeintabletter.

tre tentor, tre veckor. nu kör vi!

jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. om jag ska vara arg eller likgiltig. jag vet heller inte om du faktiskt förtjänade det, hur illa jag än kan tycka om dig. om man nu kan säga att man förtjänar en sån sak. hur kan man låta det gå så långt? varför fattar man inte, varför varför varför?!? sen blir jag så förbannad på mig själv när jag har tänkt tanken, utan att ha sagt nåt!

nej jag vet inte. varför ska livet vara lätt att leva?

finns något bra svar på den frågan eller är det bara nåt man ställer sig när man är trött ofokuserad och inte riktigt hänger med längre.

hur många smällar ska man ta innan det är okej att ge upp? att alltid ha lyckats med allt  man gjort, och sedan inte göra det är ett stort misslyckande. känner man.

iböand är jag så jävla trött på att behöva vara duktig jämt. människor trasslar ju till det för sig så gud förbannat i bland, och det löser sig. oftast. men själv ska man alltid vara så jävla perfekt, jag blir så förbannad på mig själv! självrannsakan madam!

en flasta vin, trevligt sällskap och en shot tequila -det skulle jag behöva.

vattnet i bägaren har nått sin skålformade yta.

-helvete.

jag vill vara 13 år, tro att jag äger världen och inte bry mig om någonting. då skötte alla andra allting. jämt.

mat fanns, om man ville ha, man behövde aldrig bekymra sig för räkningar, kläder och att gå i skolan. det fanns inga krav.

jag valde att inte ha några krav. de krav som människor ev satte upp, innan dom misströstade och insåg att det inte var någon idé, struntade jag i. men på den tiden gjorde det ingenting, då var man liten och omogen. det "tillhörde". i dag kan man inte göra så. hur gärna man än vill. tyder det på mognad? aktivister, är dom omogna då?

kan man tvingas att bli vuxen fortare än vad som egentligen är själsligt nyttigt? hela människan måste hänga med, jag tror inte alltid man gör det. utåt verkar allt så "moget" och bra, men egentligen vill man inget heller än att krypa upp i mammas knä och förbanna sig över hur dum världen är och säga "jag vill aldrig bli vuxen".

denna knäplatsen har någon annan tagit. så har det nog alltid varit. jag ahr alltid rett mig själv och ingen har därför heller aldrig behövt bry sig. men det är itne alltid man vill klara sig själv. i bland behöver man en kram eller två och kanske ett "jag hejjar på dig".

ibland behöver man bara ett knä att ligga i och en arn runt sig, ord är i bland överflödiga. det är den trygghet som knät utger man vill åt. att bara få krypa i hop och bli fem år och sluta tänka för en stund. få gråta, vara och se ut hur man vill, när man vill.

ibland är världen orättvis, ganska ofta skulle en del kontra med. men om man tänker efter, är man så olyckligdå? eller olyckligt lottad? men vem bestämmer vad/vem man ska jämföra med. kan man inte få jämföra med sig själv? alla vet själva hur de mår, alltså vet dom också när det är obaland i själen och då blir världen orättvis. det hänger bara i hop så.

nu var det länge sedan man vaknade på rosa moln av att solen sken in genom fönstret. att kroppen är helt utvilad och att den stundande dagen är något att se fram emot. existerar det när man omsluts av mörker? det är hopplöst tråkigt att inte se all den glädjen folk sprider ut och solen ger till alla. och allt. blommorna, tröden och gröset blommar. kärleken spirar i folks små hjärtan. vilka kriterier ska man uppfylla för att få deltaga? måste man delta?

jag tror varje människa egentligen vill det, men alla kan inte.

naglarna spricker, huden blir grå och håret glanslöst. jag har vandrat in i sista-panik-pluggandet-innan-tenta-perioden. ständigt sympatikus och ofungerande peristaltik. coffeintabletter och hög musik. nu ska jag springa en runda. eller ska jag skriva lite till, och springa sen? vart går gränsen? finns det gränser?

världen är så jävla diffus, som en fuktskada. ojämn, skavd och smärtsam.