jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. om jag ska vara arg eller likgiltig. jag vet heller inte om du faktiskt förtjänade det, hur illa jag än kan tycka om dig. om man nu kan säga att man förtjänar en sån sak. hur kan man låta det gå så långt? varför fattar man inte, varför varför varför?!? sen blir jag så förbannad på mig själv när jag har tänkt tanken, utan att ha sagt nåt!

nej jag vet inte. varför ska livet vara lätt att leva?

finns något bra svar på den frågan eller är det bara nåt man ställer sig när man är trött ofokuserad och inte riktigt hänger med längre.

hur många smällar ska man ta innan det är okej att ge upp? att alltid ha lyckats med allt  man gjort, och sedan inte göra det är ett stort misslyckande. känner man.

iböand är jag så jävla trött på att behöva vara duktig jämt. människor trasslar ju till det för sig så gud förbannat i bland, och det löser sig. oftast. men själv ska man alltid vara så jävla perfekt, jag blir så förbannad på mig själv! självrannsakan madam!

en flasta vin, trevligt sällskap och en shot tequila -det skulle jag behöva.

vattnet i bägaren har nått sin skålformade yta.

-helvete.

jag vill vara 13 år, tro att jag äger världen och inte bry mig om någonting. då skötte alla andra allting. jämt.

mat fanns, om man ville ha, man behövde aldrig bekymra sig för räkningar, kläder och att gå i skolan. det fanns inga krav.

jag valde att inte ha några krav. de krav som människor ev satte upp, innan dom misströstade och insåg att det inte var någon idé, struntade jag i. men på den tiden gjorde det ingenting, då var man liten och omogen. det "tillhörde". i dag kan man inte göra så. hur gärna man än vill. tyder det på mognad? aktivister, är dom omogna då?

kan man tvingas att bli vuxen fortare än vad som egentligen är själsligt nyttigt? hela människan måste hänga med, jag tror inte alltid man gör det. utåt verkar allt så "moget" och bra, men egentligen vill man inget heller än att krypa upp i mammas knä och förbanna sig över hur dum världen är och säga "jag vill aldrig bli vuxen".

denna knäplatsen har någon annan tagit. så har det nog alltid varit. jag ahr alltid rett mig själv och ingen har därför heller aldrig behövt bry sig. men det är itne alltid man vill klara sig själv. i bland behöver man en kram eller två och kanske ett "jag hejjar på dig".

ibland behöver man bara ett knä att ligga i och en arn runt sig, ord är i bland överflödiga. det är den trygghet som knät utger man vill åt. att bara få krypa i hop och bli fem år och sluta tänka för en stund. få gråta, vara och se ut hur man vill, när man vill.

ibland är världen orättvis, ganska ofta skulle en del kontra med. men om man tänker efter, är man så olyckligdå? eller olyckligt lottad? men vem bestämmer vad/vem man ska jämföra med. kan man inte få jämföra med sig själv? alla vet själva hur de mår, alltså vet dom också när det är obaland i själen och då blir världen orättvis. det hänger bara i hop så.

nu var det länge sedan man vaknade på rosa moln av att solen sken in genom fönstret. att kroppen är helt utvilad och att den stundande dagen är något att se fram emot. existerar det när man omsluts av mörker? det är hopplöst tråkigt att inte se all den glädjen folk sprider ut och solen ger till alla. och allt. blommorna, tröden och gröset blommar. kärleken spirar i folks små hjärtan. vilka kriterier ska man uppfylla för att få deltaga? måste man delta?

jag tror varje människa egentligen vill det, men alla kan inte.

naglarna spricker, huden blir grå och håret glanslöst. jag har vandrat in i sista-panik-pluggandet-innan-tenta-perioden. ständigt sympatikus och ofungerande peristaltik. coffeintabletter och hög musik. nu ska jag springa en runda. eller ska jag skriva lite till, och springa sen? vart går gränsen? finns det gränser?

världen är så jävla diffus, som en fuktskada. ojämn, skavd och smärtsam.